VECKAN I BETSBERGS STUGA PÅ TJUVÖN EN POJKDRÖM SOM

veckan i betsbergs stuga på tjuvön en pojkdröm som gick i uppfyllelse. hur såg den stugan ut? jo, en skapelse i storlek ca 3 x 2 me

VECKAN I BETSBERGS STUGA PÅ TJUVÖN
EN POJKDRÖM SOM GICK I UPPFYLLELSE.
Hur såg den stugan ut?
Jo, en skapelse i storlek ca 3 x 2 meter vars golv, tak och väggar
helt uppförts av begagnat virke med inredning av ett par tillyxade
pallar, ett par enkla kojplatser ovanpå varandra. Litet enkelt bord
och ett fönster i storlek ca 60 x 60 cm. I ena hörnet en primitiv, men
användbar liten öppen eldstad, uppmurad tätt mot en vid knuten
jättehög sten, under vilken en jordhåla grävts, som kylställe, med ett
lock över som skydd.
Dit stod min längtan en sommar i springpojkstid.
En längtan som rätt snart blev en överraskande verklighet.
Jag skulle få låna min broders egenhändigt byggda fina segelkanot ett
tag.
Nu började min övertalningsförmåga att sättas på prov. En sådan här
utflykt kunde inte bli av utan min mors godkännande och medverkan. Men
hon gav med sig och utrustning och matbestyr började ta form och
klarades av även hos min grabbkompis Bertil, en sockerbagarlärling,
tillfälligt tjänstledig, som kände samma håg som jag.
Vi skulle naturligtvis fiska och maskplockning var nödvändig och tog
sin tid.
Så kom till sist den efterlängtade avfärdsstunden. Segelkanoten låg
förtöjd vid boj en bit ut i hemmaviken och fick byta plats med ekan.
Äntligen bar det iväg, o härliga känsla, med en svag till måttlig
västlig vind, som ökade i styrka efter hand som vi kom längre ut på
fritt vatten.
Då vinden friskade i ytterligare var vi snart framme vid det hägrande
målet.
Urlastningen började och Betsbergs stuga fylldes med vår uppackning.
Men vad nu? Maskburken var är den? Aj, aj, kvarglömd i ekan hemma. Den
måste vi ha, nästan halva nöjet med utflykten.
Den goda vinden höll ännu i sig med säkert sex sekundmeters styrka.
Sagt och gjort. Vi vände tillbaka omgående med fulla segel och tog
leden genom Pilsundet.
Plötsligt råkade vi ut för en nordostlig, i mer än kulingstyrka
blåsande vind, med regn och hagel i sitt innehåll, mitt utanför
Hellmansö. Vågorna slog hårt mot lovarts strand och gjorde det
omöjligt att landa där. Men den här tiden fanns långbryggan kvar med
en större utbyggnad längst ut och vi lyckades vända båten med fören
mot vinden och få den stadigt förtöjd där och seglen nertagna.
Vi skyndade oss sedan upp mot huvudbyggnaden och möttes av
”gammelmormor på öa”, som ojjande berättade hur många drunknade hon
varit med om att dra upp ur den här ”sjöön”. Inte så uppbyggligt för
oss i den här stunden.
Alltnog, sådana här skyar går fort över, lika så nu, och vi fortsatte
vår färd hem till ekan och maskburken, som tursamt nog var försedd med
lock. Annars hade måsarna tagit allt.
Nu återstod färden tillbaka, tyvärr med mojnande vind. Men som på
beställning kom en välbekant slussenbo på väg ut med sin motorbåt och
vi fick släpa med till vårt hägrande mål.
Apropå mål, nu var våra magar tomma och pannkakan, utan uppvärmning,
med sylt och mjölk till smakade bra.
Dagen hade nu framskridit rätt långt, på grund av det extra som hänt,
och vi beslöt oss att gå tidigt till sängs i våra inte precis lyxiga
bäddar, men sov gott ändå.
Vi vaknade tidigt och såg genom det lilla fönstret att himlen var blå.
Efter morgonkaffet blev det sedan äggfrukost med smörgås. Vi ägde
ingen klocka. Hur skulle vi klara tidtagningen på ca 7 min. kokning?
Jo, vi räknade i sekundtakt till 420 och det blev bra.
Den enda tid vi kunde ta del av var när turbåtarna sågs på hemfärd vid
pass kl. 4.45 e.m.
Nu följde ett par lata dagar med bad och solande och lite bakom flötet
med mask på metkrok, utan resultat. Men desto mer tid för avkopplande
tankeutflykter.
Som t ex tidiga barndomens färder med vår familj i lilla ångbåten till
”Mormorsön”, Drottningen bland sjön Runns öar. Ja, Tyskön hette den ju
och heter än, men döptes av oss, sedan gammalt till ”Mormorsön” och
inget annat.
Vistelsen där utlöste alltid en sådan ljuvlig helgkänsla.
Vi samlades familjevis på våra medhavda filtar, utbredda i de
gräsbevuxna lövsalarna, där vi åt, drack och vilade. Och på den
gemensamma, stora eldstaden av svartbränd sten, puttrade kaffepettrar
av olika storlekar, nästan för jämnan och spred sin åtråvärda doft. En
doft som, särskilt för oss barn, kändes som en förväntan av lite extra
doppgott.
Från barndomsögon sett bjöd "Mormorsön" på det mesta.
Härliga badhällar, stort grönområde, som inhägnades av naturligt växta
nästan bersåliknande gömmen, där man kunde vara lite enskilt och med
goda möjligheter till stärkande skogspromenader.
Slutligen den speciella stämningen när de större utflyktsbåtarnas
ångvisslor manade till samling för återfärd.
Vi som hade egna farkoster, startade när det passade oss. I regel
skulle det "veas" en del på hemfärden.
Brandhärden innanför den pyttelilla fyrluckan på ångpannan var alltid
"hungrig" och fordrade sin fortlöpande påmatning.
Vedlagret under fördäcket skulle säkerställas även inför nästa
utflykt.
Så till något annat mera nära för stunden.
En Slussen-grabb, Tore, hade tagit tjänst som lilldräng hos
arrendatorfamiljen på Vika Prästboställe. Vi tar och seglar dit och
hälsar på honom i morgon, bestämde vi.
Morgondagen kom med mycket hård rakt nordlig vind, men annars fin.
Av erfarenhet visste jag, att ”läns” med saxade segel på en
lättvindsbåt, utan tyngande och stabiliserande köl och bara med ett
lätt centerbord var jobbigt och våghalsigt i hög sjö. Så det blev
segling utan segel. Dvs vi drev iväg med bara masterna i lagom
gädd-dragningsfart och kom ändå fram till vårt landningsställe i
Vikasjön.
Vi blev väl mottagna och till och med bespisade och beslöt oss för att
stanna kvar över natten, då det fanns en gammal säng utslängd i
vagnslidret, granne med hönsgården.
Där sov vi lugnt. Men det blev ett bryskt uppvaknande med en mängd
kacklande höns runt sängen. De var nog särskilt pratsamma, ovana som
de kände sig med dylika gäster. Och ungtuppen stämde in i kören med
sitt gälla galande.
På sätt och vis var vi i samma situation, vad gällde det ovanliga.
Nu vidtog genast morgontvätt vid gårdspumpen och därefter grötfrukost
hos den goda arrendatorfamiljen.
Det blev inte så mycket samvaro med lilldrängen, som hade sitt jobb
att sköta och var lite trött efter det.Vi fick i stället kontakt med
ett par bypojkar, som ägde en eka och vi lyckades fånga ett par fina
gäddsnipor. Vi ordnade så till oss lite riven pepparrot för kommande
behov.
Nu tackade vi för gästfriheten och hissade segel. Men färden tillbaka
blev inte någon rivstart, för nu var det vindstilla i stället och helt
bleke.
Men se där! En bogserare kom med en pråm på släp! Vi hängde på men kom
för nära baksuget, som nästan välte omkull vår kanot.
Med fortsatt rodd tog vi oss fram till vår ö.
Nu hägrade en efterlängtad måltid och kokning av fisken kom genast
igång, efter sedvanlig förberedelse. Och tänk vi hade ordnat till oss
några pepparkorn också.
Vi sken i kapp när vi till sist satt där och spisade pepparrotsgädda
med skirat smör och nykokt potatis.
Så upptäcktes att vi glömt fylla på friskt vatten vid Vikaturen. Men
vi hade ju hela sjön att ta av, så det blev att blunda och dricka av
det resten av veckan.
Vi tog ändå till en metod, som vi trodde skulle ge lite svalare och
renare kvalitet och gjorde på följande sätt.
Vi använde en 1-liters flaska, band en revlina runt korken, som sattes
i den tomma flaskan. Band med ett snöre hårt om flaskhalsen och sedan
fästes en lagom tung sten längre ner, som sänkte den tomma flaskan
till ca 25 m djup. Ryckte så i korklinan och flaskan fylldes med
djupets vatten, som vi inbillade oss var av bättre beskaffenhet.
Det var nu snart slut på vår trevliga övistelse och sista sovnatten
avnjuten. Lördagen kom med fortsatt strålande sol och vi hade på känn,
att en ny gäst skulle komma till Betsbergs stuga mot eftermiddagen.
Det gällde att plocka reda på våra tillhörigheter och snygga till och
fylla på det bränsle vi gjort av med.
Återfärden kändes lagom vemodig och saknadsfylld. Och i en behaglig
och njutbar högsommarbris seglade vi hem.
Här var det festligt med cirkus på sta´n, så vi begav oss dit.
Gick omkring lättklädda och solbrända med en god eftersmak av vår
ensamma övistelse, kännande oss i fantasin likt en Robinson Crusoe,
som nyligen återkommit till civilisationens villkor.
P.S.
Betsbergs stuga, i gott minne, byggdes så gömd som möjligt den här
tiden, för att hindra missbruk och förstörelse.
Den har nu ändat sin bana för länge sedan, och helt pulvriserats av
tidens gnagande tand. Och jag tror inte det finns någonting kvar som
minner om dess existens, en gång.
Långt, långt innan nya stugor växte upp, som svampar ur jorden, på
närbelägna holmar och öar, var denna enkla skapelse till nytta och
guld värd för mången fiskefrälst entusiast, som kanske lite våt och
frusen, kunde få både skydd och torkvärme från stugans öppna eldhärd.
Gunnar Stolpe, 94, augusti 2005.